Olivia Möller

Efter några minuter med näsan i instruktionsboken trillade myntet ner och jag förstod hur jag ska använda min Foot Pod till nya pulsklockan. Jag klickade fast den i skosnörena på den högra av mina Asics-skor och hoppade upp på cykeln med destination Slingan. Detta var i morse kl 10 och efter springturen konstaterade jag, som så många gånger förr, att jag inte är någon springa-på-morgonen-människa. Även om jag knaprar Swebar och lite proteinpulver innan springningen så vill inte den rätta, sköna energin infinna sig i min kropp på morgonkvisten. Ändå envisas jag med att göra det med jämna mellanrum. Varför? Därför att det är skönt efteråt och min kropp "kommer igång" och känns pigg och fräsch resten av dagen.
Jag fuskade lite idag och började springa direkt, utan 10minuterspromenaden som sjukgymnasten råder mig till. Benhinnorna sa inte ifrån idag heller, så jag behövde inte känna någon ångest över det... I vilket fall som helst så sprang jag så snabbt benen tillät och klockan visade bl.a. följande efter att jag tryckte på Stop; tid: 20 min och 30 sek, medelpuls: 188, maxpuls: 199(!), distans: 3,75 km, genomsnittshastighet: 5,28 min/km, maxhastighet: 4,26 min/km. Min Suunto t3c + Foot Pod verkar fungera kalasbra - yey!

Imorgon blir det att besöka Top Floor på Sticky Fingers och det kommer över mig gång på gång; varför utsätter jag mig för det där frivilligt? Stället fylls ju av så mycket människor att det knappt går att röra sig på dansgolvet, men ändå dras man dit. Inte bara jag, utan hälften av Göteborgs ungdomar mellan 18 och 25, typ. Fast det är klart, vännerna jag ska dit med gör det hela värt... och så tänker säkert fler än jag. Jag ser fram emot imorgon kväll och vi ska rocka loss; Sarah, Simon, Pauline, Martin, Erik och resten som känner sig partysugna!

Andra egna passet på Sportlife avklarat, med deltagarrekord och allt! Förra veckan hade jag 15 stycken, men idag dök hela 18 personer upp. Yey! En av dem var Emma, en före detta klasskamrat från gymnasietiden och hon var därmed den första i min bekantskapskrets att komma till mitt pass. Jag hoppas verkligen inte att hon blir den sista. Så ni som känner er träffade, och självklart alla andra också - hjärligt välkomna till Bodypump™ på Sportlfie Backaplan, måndagar 11.30. Jag vill ju att alla ska få uppleva denna fantastiska styrketräningsform! Som är perfekt när man, som jag, inte ser något nöje i att hänga i gymmet... och som också är kalasbra att kombinera med Cykel, som det heter på Sportlife.
För övrigt borde jag ta tag i att fixa cykelpass snart, men jag tror att jag chillar lite till på det tills jag "har kommit in i" pumpen på allvar och den sitter som ett smäck. Under tiden ska jag dock gå på så många cykelpass som möjligt, för att skaffa mig massa bra tips!

Passet idag gick förresten väldigt bra och både deltagarna och jag själv var trötta, men glada, efteråt. En sjukt bra start på veckan! I mitt intro förklarade jag att passets fokus idag skulle vara utmaning, eftersom BP handlar till stor del om just utmaning; utmanar vi oss själva, genom att med jämna mellanrum öka våra vikter, når vi märkbara resultat snabbare. De hakade på och verkade mycket nöjda med sig själva när de kunda svara ja! på min fråga Är det någon som har utmanat än? Känslan när man lyckats motivera andra är en hyffsat oslagbar känsla.

Det verkar som att bröstlåten i nya BP-releasen, BODYPUMP 68™ är 3 Doors Down - It's Not My Time. Sitter och tjuvlyssnar på den nu - grym låt att pumpa bröstmuskler till. I'm feeling it.



Hittade denna grymt fräcka reklambilden från Les Mills. Efter att ha funderat över den ett tag insåg jag dock att jag faktiskt inte förstår riktigt vad Les Mills menar med den. Gör du?

<3

När jag vaknade igår morse slog jag på datorn och blev positivt överraskad. Min reservplats hade blivit en ordinarieplats på City, Bodypump™ 16.00. Jag packade med nöje ner träningskläderna och begav mig inåt stan. Mamma och pappa skulle också till stan eftersom de skulle repa inför gårdagkvällens The Wall-konsert på Brewhouse, så jag tog tillfället i akt att få köra bil för första gången utan "ÖVNINGSKÖR"-skylten. Kan inte direkt säga att det var min mest felfria körning, men som så ofta så finns det något att skylla på, haha... Sist jag körde var över en vecka sedan, då fyra lektioner plus en uppkörning - med en S60. Vår Audi är det inte lika mycket krut i om jag säger så... Nog om bilkörning.

Bodypump™ var det ja... Vad BP handlar om är enkelt; styrketräning, hela kroppen och utmaning. Det sistnämnda är otroligt viktigt om man vill nå märkbara resultat. Därför brukar jag och andra instruktörer uppmana deltagarna att våga utmana sig själva genom att lägga på någon extra vikt på stången på någon muskelgrupp som man länge kört samma vikt på. Man kanske är lite för feg för att öka... men det är inte jag kan jag lova! Gårdagens utmaning blev därför tricepslåten, där jag länge kört med samma vikter. Fredags pass såg därför ut på följade vis:

Uppvärming: 7 kg
Ben/rumpa: 20 kg
Bröst: 10 kg
Rygg/baksida lår/rumpa: 12 kg
Triceps: 9 + 2,5 kg (vanligtvis 7 + 2,5)
Biceps: 7 + 2 kg
Utfall: 9 kg
Axlar: 5 kg
Mage: -
Stretch -

Like anybody cares... haha.

Ha en skön lördag, allihop. Kram från ett BP-freak.

Var ju tvungen att testa nya pulsklockan idag! Dock är jag inte helt insatt i dess funktioner än, men viss information om min löptur har jag lyckats få fram i den. Igår planerade jag att jag skulle ut och springa idag, efter att inte ha sprungit sedan rundorna på Teneriffa. Förkylningen verkar äntligen ha gett med sig och jag kände mig dessutom grymt pigg i benen! Eftersom de satans benhinnorna hindrar mig från att springa på asfalt, cyklade jag som vanligt bort till öns grusslinga. Där började jag med 10 minuters rask promenad, som sjukgymnasten uppmanat mig att göra innan varje springtur för att "förbereda" benhinnorna för större påfrestning. Efter att för några månader sedan bara ha fått lov att springa 10 minuter, har jag sakta men säkert ökat till 13/14 minuter, vilket jag sprang idag. Eller borde jag säga spurtade? För det var precis det jag gjorde kändes det som. I 13 minuter! Kroppen kändes stark (kanske tack vare den rejäla lunchen med pasta, lax och sallad) och benhinnorna kände jag inte av ett dugg. Efter 4 km hade jag enligt min nya Suunto t3c varit aktiv i 23 minuter, förbränt 267 kalorier, maxpuls 198 och medelpuls 174. Till nästa löppass ska jag försöka förstå mig på hur Foot Poden fungerar. Kan ju vara intressant att veta exakt hur långt man springer, samt vilken hastighet man har... Det var sammanfattningsvis otroligt skönt att springa idag! Fast en sak som grämer mig något fruktansvärt är att mina chanser till att kunna ställa upp i ett tredje Göteborgsvarv verkar oroväckande små. Hur ska mina benhinnor hålla för 21 km löpning på asfalt när jag helst inte ska springa på asfalt alls? ... och när jag just nu helst inte ska springa mer än 14 min? Mitt kuvert med inbetalning till 2009 års lopp står framför mig på skrivbordet och skrattar retfullt åt mig. Nä, klart det inte gör, men det känns så. Buhu. Äh, jag ska försöka att inte klaga, utan vara duktig med de dagliga övningarna som ska stärka muskler och senor runt benhinnorna. Min Göteborgsvarvet-tid kommer, var så säkra... och Marathon-tid också för den delen, för det har jag lovat mig själv att springa någongång. Vad sägs om Barcelona Marathon? Ah.

Detta inlägg blev längre än jag trodde och jag har ju inte ens nämnt Fröundas vinst än! De vann över Djurgården på Hovet - otroligt glädjande i mitt hjärta! Keep up the good work, Frölunda!

Imorgon när jag vaknar och slår på datorn hoppas jag att min reservplats på BP, City kl. 16, har ändrats till en ordinarieplats. Om inte, vet jag inte hur jag ska få ett BP-pass i kroppen innan mitt pass på måndag. Får väl köra framför Les Mills-dvdn här hemma... Nej, det känner jag faktiskt inte för. Blir ju inte riktigt den där sköna gruppträningskänslan. Så jag hoppas verkligen att jag får en plats. Jag tror det. Mys till er alla / O.

Det enda negativa med gårdagens Cykel 60 på Sportlife City var att min Nike-pulsklocka flippade ur rejält. Enligt klockan låg min puls på omkring 215 bpm hela passet igenom, vilket var heeelt galet, då min maxpuls enligt beräkning ska ligga på ca 200. Efteråt konstaterade jag att orsakerna till detta öde kunde vara två; kass batteri eller sprickan jag sedan tidigare har upptäckt i pulsbandet. Jag bestämde mig för att åtgärda detta problem idag, så jag begav mig in till stora staden, som jag sedan innan bokat ett besök till. Klockmaster är den butik som pappa köpte klockan i så jag gick dit, fick bekräftat att sprickan i bandet var orsaken till flippen och blev erbjuden en ny klocka: Suunto t3c med, förutom pulsband, en Foot Pod som vid löpning beräknar bl.a. hastighet och distans. (Det där fula bandet fick jag utbytt mot ett mycket snyggare från en utav de dyrare modellerna!). Alltihop till ett mycket förmånligt pris, då jag fick ut 1100 på försäkringen till gamla klockan. Allt jag behövde betala var 700 spänn och vips, så var jag en vassare pulsklocka rikare! Nu återstår det bara att lära sig alla funktioner... Yeah.

Idag fick jag äntligen träffa tre av mina käraste vänner igen! Den ena, fröken Sofia Aladdin, efter nästan ett halvår(!), som åkte tillbaka till Oslo idag där hon nuförtiden bor och jobbar. Sarah och Katariya har jag inte träffat på drygt tre veckor, så det var kära återseenden där med! Det var så härligt att träffa dem igen och bara prata om varandras liv just nu, över en kaffe och grov ostfralla... Jag har saknat dem.

Någon annan jag inte har träffat på mycket länge och som jag verkligen har saknat är min vän Mathias, som jag träffade lite senare idag. Vi käkade lite på relativt nyöppnade Dahls Bakeshop och även vi pratade om livet just nu. Tack Mathias, för ett trevligt.... hmm, tillfälle att bara umgås. Like friends do.

Jag måste säga att min dag har varit väldigt givande. Jag har ju fått träffa vänner jag inte sett på länge och inte minst fixat en ny, fräck, pulsklocka... och en liten svart skinnväska och en present till lilla lillasyster och nu får det vara nog för idag! Sleep tight out there / O.

Cykel 60 stod på dagens träningsschema för min del. Jag såg fram emot passet extra mycket. Dels för att jag inte kört cykel på drygt tre veckor, men mest för att jag på sätt och vis blivit inbjuden av självaste instruktören, Emil, att komma till hans pass och ge tips osv. Sen kan jag inte förneka att nyfikenheten gjorde att jag bokade upp mig så snart jag kunde. Han hittade för övrigt hit till min blogg på något sätt, kommenterade mitt oplanerade inhopp på Sportlife Frölunda för några veckor sedan och verkade allt lite imponerad, haha...
Sammanfattningsvis kan jag säga att hans pass hade peppande musik, bra upplägg med intervaller och framförallt fick det mig att köra järnet! ... vilket betyder mycket svett, vilket i sin tur betyder ett grymt pass ur mina ögon sett! Oftast. Men i detta fall är det ingen tvekan om att passet är...  grymt bra, Emil!

På tal om Sportlife, så hade jag mitt första pass igår på Backaplan! (Om man räknar bort teamandet med Maja). Alltså mitt egna pass, BodyPump™ 11.30, som framöver är mitt fasta pass! Hjärligt välkomna att delta.
När jag i söndags kväll kollade läget på Sportlifes bokningssidor blev jag lite nervös. 5 stycken bokade i en sal som tar 55; ajaj, tänkte jag. Jag försökte dock intala mig själv att folk vet att det inte brukar vara många bokade på lunchpass och salen är ju så stor så de avvaktar och bokar imorgon. Jag fick rätt, fast det beror ju på hur man ser det. När jag skulle sparka igång passet hade 15 st bodypumpsugna själar tagit fram var sin stång med uppvärmningsvikt, bräda, matta och extra vikter. Något förvånad, men mest glad, tryckte jag på play, Bleeding Love-remixen strömmade ur högtalarna och därefter förflöt passet väldigt smärtfritt! Jag är nöjd med mitt första pass, mitt alldeles egna (iallafall de närmaste månaderna). Deltagarna verkade trötta men nöjda efteråt, vilket två tjejer förtydligade genom att säga det till mig med stora leenden på läpparna. Jag ser fram emot måndag.

Jag vill också passa på att tacka för det oväntade besöket jag fick söndag-måndag. Helt oförberedd på att ha två inneboende från Smålandsskogarna, fick jag förfrågan via sms av min kära vän David Knutsson sisådär ett dygn i förväg! Han har länge velat hälsa på mig här på ön, men att vi inte har setts på ett år(!) kan förklaras med två ord: bad timing. Kanske inte världens bästa timing nu heller, men han kom ju åtminstone hit, med sin kompis David! Tack vare en konsert i Göteborg som andra David vill besöka. Så jag lånade med nöje ut mitt gigantiska rum till dessa två herrar natten mellan söndag och måndag och de verkade ju nöjda, hihi. ... och jag också.

Nu har jag förresten hämtat ut mitt körkort på posten. Nu känns det verkligt. Nu kan jag förstå att jag faktiskt har klarat det. Nu ska jag ska bara ut och köra också, själv. Nu ska jag bara titta på det en gång till för att känna mig 100 % säker på att det hela är for real.

Track of the day blir utan tvekan den låt som spelats flitigast på iPoden de senaste dagarna; Keane - Spiralling. I love this song. Så mycket att den fick bli min ringsignal!

Did you wanna be a winner? Did you wanna be an icon? Did you wanna be famous? Did you wanna be the president? Did you wanna start a war? Did you wanna have a family? Did you wanna be in love? DID YOU WANNA BE IN LOVE?

Vilken j*kla ångest jag har haft över det sketna körkortet... som jag nu äntligen har klarat! Igår mellan 15.30 och 16.00 bevisade jag att jag minsann är redo att släppas ut i trafiken. Det var som om en stor och tung (minst lika tung som jag själv) börda som lyftes från mina axlar i samma sekund som inspektörskan sa "jag kommer att godkänna din körning, det här pappret gäller som körkort tills kortet kommer". Lyckan och befrielsen går inte att beskriva, det vet ni som har körkort. Overkligt.
När jag vaknade i morse var jag tvungen att dubbelkolla pappret för att verkligen försäkra mig om att det hela inte var en dröm, men mycket riktigt; ett kryss i JA-rutan under GODKÄNT KÖRPROV. Unbelievable... fast nä, nu tror jag på det för det är ju sant! Det blir många vuxenpoäng till lilla Olivia. Kanske 100 poäng? Nej, minst 1000!

Annars kom jag ju hem från Teneriffa i söndags kväll, efter 14 dagars All Inclusive på fyrstjärnigt hotell. Såhär i efterhand känns det knappt som jag varit hemifrån alls, men när jag tittar på alla härliga bilder minns jag snabbt det varma dagarna och all god mat. Den som uppfann All Inclusive måste varit en smart snubbe; betala en summa och ät hur mycket du vill, drick hur mycket du vill, ät mera, drick mera... ja, typ så. Vädret gick inte heller att klaga på, då vi bara hade tre helt molniga dagar. Oj, vad jag saknar den kanariska värmen. Att komma tillbaka till det svenska, kalla, pissevädret var ju inte jätteroligt. Men jag ska inte klaga, det är ju inte alla som får möjligheten att åka till värmen i 14 dagar så här mitt i höstrusket. Tack vår underbara mormor som betalade detta kalasande i två veckor för oss, dina 10 älskade. Tack, thank you, gracias, grazie, underbara mormor för en underbar semester!


Härlig eftermiddagsutsikt från hotellrummets balkong... I miss it.

Förresten så var det grymt roligt att få öva på spanskan, som ju har legat på hyllan och dammat ett tag (även och Sarah och jag har snackat en del spanska med varandra när vi inte har velat att andra ska förstå vad vi säger, hihi!) Men det känns mer proffsigt på något sätt, att dels kunna göra sig förstådd, dels förstå vad riktiga spanjorer säger. Inte varje dag man får chansen till det. Jag fick 14 dagar med massor av chanser... och jag tog dem. Iallafall de flesta.

¡Qué tengáis una buena noche con sueños dulces (cuando vais a cama), mis amigos queridos! Muchos besos y abrazos <3