Olivia Möller

¡Buenas noches, chicos y chicas!
Här nere i underbara Barcelona har vi hunnit med mycket på tre heldagar. Fixat spansk mobil har jag gjort, liksom spanskt simkort. Igår var vi på IKEA för att köpa fluffiga kuddar och täcken (nej, vi har inte hemlängtan än!), men det var ändå lite skönt att känna sig som hemma. För det gjorde vi verkligen ibland Göteborgskex, gifflar, Marabou, sill, kaviar, bokhyllan Ivar och mycket annat. Resten av varornas svenska namn hjälpte också till att stärka känslan av att vi verkligen var hemma i Sverige. För bara hemma är här nu. I tre månader kommer jag att kalla lägenheten i Born för mitt hem. Hemma är här och hemma i Sverige är där.

Vår lägenhet ligger helt optimalt beläget 1 km ifrån centrum och det vackra vädret håller i sig! Dvs. cirkus 15-20 grader varje dag so far. Därför finns det just nu inte mycket att klaga på. Förutom att maten på dagens restaurangbesök var äckligt. Men det är så pyttelitet i jämförelse med vad vi fixade innan dess. MEDLEMSSKAP PÅ ETT GYM MED LES MILLS-KLASSER! Min bodypumpabstinens stillades redan lite grann när jag fick se stängerna och vikterna i gruppträningssalen under vår rundvandring i gymmet förut. De har även Spinning på programmet och det känns också som en otrolig lättnad i själen. Sarah och jag har tänkt att träna pump redan imorgon om vi har tid. Det smidiga med detta gymmet är att man inte behöver boka plats innan, utan bara dyka upp i tid till att klassen börjar. För "det finns alltid plats", som vår "guide" försäkrade mig om när jag frågade ¿Y si no hay lugar...? Och om det inte finns plats? Det finns alltid plats. Som att det skulle vara en självklarhet; att klasserna aldrig är fulla. Det är verkligen tvärtemot Sportlifes gruppträningspolicy. Vårt mål är fulla klasser. Så enkelt är det. Om det är så här eller inte spelar ju i och för sig ingen roll. Bara jag får träna BODYPUMP™ och Spinning under min vistelse så är jag nöjd.

Resans två första San Miguel har också avnjutits nu och fler kommer det att bli! Men först lite sömn, för att vara någorlunda pigga inför morgondagens besök på Ministerio de Trabajo, för att fixa arbetstillstånd... och för att pumpa!

(Äntligen i Barcelona!)
Jajamensan, nu är vi äntligen här, har installerat oss 4 personer på 45m2 och jag tänker nu ge en första lägesrapport. Självklart även lite bilder, för att visa hur underbart gött vi har det än så länge! Resan hit igår förflöt utan några som helst problem, men det kändes i kroppen att jag hade varit vaken i 22 timmar när jag äntligen la huvudet på kudden. Den, alltså sängen, är en utav de saker som finns att klaga på här i lägenheten. Eller det är ju en bäddsoffa, som Sarah och jag delar. Åtminstone nu i början, tills troligtvis jag inte pallar det längre. Sängen är så hård att jag vaknade flera gånger inatt av att axlarna värkte, då de ju inte kan sjunka ner i madrassen så som jag vill! Inte heller finns det några täcken. Däremot äckliga filtar som vi övervägde att inte bädda med. Sarah och jag delar därför på ett gigantiskt lakan, vilket i och för sig fungerade utan fight inatt, och Emma och Jens delar på ett annat där uppe på deras sovloft. Det blir att åka till IKEA (jodå, det finns här också!) och köpa bäddmadrasser, täcken och eventuellt fluffiga kuddar. Kuddarna är inte fluffiga här. Förutom det här med sängarna så är lägenheten mysig, hyffsat fräsch och framförallt central. Alla köksartiklar man önskar och är van vid hemma finns visserligen inte och inte ens en ugn(!!!), men de problemen åtgärdar vi också på IKEA hade vi tänkt... Fast kanske inte ugn.


Alperna, turister och tuuung 30 kilos väska...


Väskvaktar-Sarah och pose-Olivia...


Inne... och ute.

Vi har nyss ätit lite godsaker uppe på vår privata takterass. Nämnde jag att solen skiner och det är cirkus 15 grader?!
Medan de andra tar sig en sen siesta, sitter jag här vid min dator. Självklarhet att ha med mig, så att jag kan hålla kontakt med alla jag bryr mig om där hemma. Planen är att skypea så mycket som möjligt, eftersom jag tycker att msn, mail och Facebook på något vis är opersonligt. Självklart är dessa bra alternativ också, men om någon vill vara lite mer personlig... You know what to do.

Än kan jag inte förstå det; att vi ska vara här i 13 veckor. Om 2 veckor kanske jag förstår det. Då hade en vanlig semster tagit slut, men det kommer inte våran att göra! Vårt äventyr har bara börjat.

Fortsättning följer-----Continuacíon sigue-----To be continued

Äntligen stängd. Min väska alltså. Jag hade rätt; det krävdes våld för att få stängt den. Våld och styrka. Nu står den till slut i hallen och väntar på att jag ska sova min skönhetssömn, inna sedan få stängt lilla rullväskan. De nya Crocsen ska också med. Kalla dem fula, kalla dem töntiga eller kalla den vad ni vill. I don't care, för de är oslagbara. Mina krassliga benhinnor mår bra av att jag knallar runt i dem, speciellt på jobbet. Jag skulle aldrig palla att jobba ca 8 timmar i streck, utan att få sitta särskilt mycket, på vårt mer eller mindre stressiga sommarcafé utan dessa pärlor på fötterna. Eller rättare sagt, mina ben skulle inte palla det. Dessutom köpte jag dem för ett alldeles förträffligt pris. Tack vare 10 vikarepass på Sportlife blev jag (utöver lönen) tilldelad ett presentkort på Intersport för 250 kr. Inte nog med det; som Sportlifeanställd har jag alltid 15% rabatt hos Intersport. Detta medförde att jag endast behövde betala 132,50 kr för dessa underbara ting. Värt.



Jodå, jag kommer ihåg att jag lovade fler kort samt rapport ifrån lördagskvällen, men det får ni kolla in på FACEBOOK. Viktigare saker att tänka på så här 7,5 timmar innan vi lyfter! Här är i vilket fall som helst ännu ett smakprov - enjoy!

... och såhär kul hade vi det igår kväll! Fler bilder kommer, tillsammans med rapport... PÅ FACEBOOK!


Sarah, imorgon åker vi! <3
                                                                           Upside down! ;)

Underbara Camilla var också med! Så även Maja, Malin, Therése och Pauline! Oförglömlig kväll, mina älskade flickor.

PUSSHEJHOPP SÅLÄNGE!

... det här jäkla packandet! Vad ska man ha med sig när man ska vara borta i tre månader? Hur ska allting få plats i resväskan? Just nu känner jag mig mest stressad och irriterad och jag vill helst att allt bara ska fixa sig av sig själv. Eller som Sarah, som också har packningspanik, och jag pratade om förut; att antingen borde man ha en trollstav som man kunde svinga med lite och så vipps, så var väskan färdigpackad... och stängd. Det känns som det största problemet i mitt liv just nu. Att få stängt resväskan.
Ett annat alternativ vi diskuterade var att man skulle ha en sådan där husalf som packade åt en. Som liksom bara visste allt vi behöver och vill ha med oss. Det skulle ju bli så mycket lättare då... ju.

Det ska gå. Om jag så måste ta till våld, så ska det gå. Jag ska banne mig få med allting som jag har tänkt att få med. Dock är tiden knapp. Vi åker om knappa 55 timmar! Tills dess ska jag hinna packa, springa, tvätta, städa, restaurang + utgång med tjejkompisarna, avskedsfika med familjen m.m., m.m. Däremellan ska jag också försöka klämma in lite sömn.

Det är med sorg i hjärtat som jag konstaterar att mina älskade spinningskor troligtvis inte kommer att få plats. Jag får helt enkelt försöka klara mig utan dessa underverk under tre månaders tid. Cyklas ska de göra, för att inte tappa känslan och tekniken, vilket jag i och för sig inte tror att jag kommer att göra i första taget, men ändå. Jag har kollat upp två gym därnere som verkar riktigt fräscha och ja, klart att de har spinning på schemat! BODYPUMP™ också, självfallet.

Igår spenderade jag tre härliga timmar på Sportlife City - Domkyrkan. Jag åkte in med 9båten, för att sedan för omväxlings skull ta bussen istället för bilen. Att få parkering i centrum en vardagsmorgon/-förmiddag är ju smått omöjligt (om man inte vill plundra sitt konto genom att ställa sig i Nordstan) och det går dessutom minst lika snabbt att ta direktbussen. Så det skulle jag göra var tanken. Problemet var bara att bussen inte ville dyka upp på Saltholmen. Förbannade Västtrafik.
När jag för en gångs skull skulle åka buss så kommer den inte och jag blev totalt vansinnig inombords! Spårvagnen fick det bli istället och jag var på gymmet en halvtimme senare än jag hade räknat med. Vansinne.

Min fulla (tjohooo!) cykelklass drog igång kl. 11 och stämningen var näst intill på topp. Kanske för att jag uppmanade deltagarna att tänka efter varför de tagit sig till gymmet denna tisdag? Vad är ditt syfte med detta pass idag? Jaja, givetvis för att träna konditionen osv., men finns det något annat skäl? Kanske för att det är så förbaskat roligt att cykla eller bara för att du mår ju så bra av att cykla järnet? Mitt huvudsakliga syfte med gårdagens pass var att få ut mina aggretioner gentemot Västtrafik och för att jag tvingades åka spårvagn i en halvtimme, knökfull med massa jobbiga ungar. Det fungerade och passet uppfyllde sitt syfte. Kul också att cykelsalen fått ett nytt och framförallt fungerande headset, som inte sprakar så fort man tar i det. Helt fantastiskt, ju.

Efter passet bytte jag spinningskorna mot mina NIKE Z TR ESSENTIAL. De sistnämnda har jag använt i Bodypumpen i ca fyra månader nu, skulle jag tro, och jag är otroligt nöjd med dem! Endast Stadium säljer dem, dessutom till ett helt okej pris. De är lätta, men ändå stadiga och fungerar ypperligt till "gymbaserad" träning. Jag har även använt dem på MRLpass, men det känns att de inte riktigt är anpassade till den typen av träning. Där behövs ett par skor med bättre dämpning och stabilitet, typ mina aerobicskor.

... ett BODYPUMP®-pass utan skivstång! Helt omöjligt. Idag var första måndagen sedan den 17 november som jag inte instruerade lunchpumpen på Backaplan. Lite sorg i hjärtat, men min tid med fasta pass kommer att komma tillbaka. You'll see.

Istället för att pumpa muskler i Stora Salen klev jag i mina Asics och begav mig ut i snöstormen. Storm kanske är lite att ta i, men jo, det snöade och jo, det blåste en del här på ön. Dagens runda blev väl egentligen ingen succé, då pulsbandet inte ville samarbeta med klockan (troligtvis pga. för dåligt fuktat), det var förbannat kallt ute, snön irriterade mina stackars ögon och det mesta kändes allmänt tungt. Jag försökte dock tänka bort den betungande känslan, för jag hade ju fortfarande chansen att göra en bra tid runt Donsö med ett bra minuter-per-kilometer-tempo. Klockan stannade på 22 minuter efter 4,3 sprungna kilometer, vilket betyder en medelhastiget på 5:08 min/km. Klart godkänt med tanke på omständigheterna. Det som hjälpte mig och gav mig styrka, åtminstone mentalt, var de omsorgsfullt valda låtarna i spellistan Run;
Keane - Spiralling
Angels & Airwaves - Call To Arms
Bethany Joy Galeotti - Halo
E-Type - Olympia
Basic Element - Touch You Right Now
3 Doors Down - It's Not My Time (Chest Track, BODYPUMP™ 68)

... och än en gång inser jag att musik är prestationshöjande, eftersom den idag fick mig att stundtals glömma den betungande känslan i kroppen. Där fick ni förresten en Track of the day på köpet. Oh, oh, I... I just wanna love you...

Min tisdag ska jag tillbringa i den stora staden och jag kommer att inleda på bästa möjliga sätt i och med Cykel 30 på City. Instruktör: Olivia. Bokbara platser just nu: 0 (!). Därefter har jag en halvtimme på mig att ladda om till att agera deltagare på lunchpumpen kl 12. Jag ska nog vara lite snällare mot kroppen imorgon, med tanke på att badmintonträniningsVÄRKEN inte vill ge med sig. Eller vänta nu, överkroppen ska jag vara lite snällare mot. Underkroppen ska få sin sedvanliga dos utmaning, var så säkra!
Efter x antal timmar på Sportlife City ska jag träffa mina flickor Sofia, Sarah och Emma. Det ser jag fram emot, då det blir allför lite av den varan. Att bara umgås med dem man tycker om allra mest.

I'll give you everything I have. The good, the bad. / O.

Dålig aktivitet här på bloggen i helgen, I know. Men jag har ju haft fullt upp och faktiskt varit desto mera aktiv jag själv! Min aktivitet inleddes i fredags då jag lunchpumpade på Frölunda-anläggningen och oj, vad det pumpades! När jag för en gångs skull var deltagare, liksom förra tisdagen, passade jag återigen på att utmana mig själv. Varför? För snabbare märkbara resultat. Dagens utmaning blev en repris på förra tisdagens utmaning. Alltså delvis mer vikt än jag vanligtvis kör med som instruktör. Dock utmanade jag ännu lite mera i rygglåten. Forntida 12 kg blev 14 kg som blev 15 kg i fredags! Grymt skön och stärkande känsla efter att klarat av det. Challenge is good.

Efter passet slängde jag i mig lite aminosyror och en Goodlife-bar från Gymgrossisten, som de reade ut. Kul att testa något annat än Swebar. Dock inte i närheten lika goda som Swebar, som jag tycker är överlägset godast av de jag testat!
I vilket fall som helst så var det inte alls det väsentliga, utan att aktiviteten fortsatte. Efter att ha plockat upp min kära far utanför Tysklandsterminalen så åkte vi hem och jag begav mig direkt till jobbet. Vårens första After Work på Café Isbolaget. Aktiviteten i köket var ofantligt hög och gick inte att ta miste på! Mamma och jag fixade beställning efter beställning som galningar därinne. Gaaalet!

Välförtjänt sömn vid halv2tiden, för att ladda inför lördagens badminton. Som jag inte spelat på jag vet inte hur länge. Det tog ett tag för Fille och mig att hitta till Fjärderborgen, men vi hann dit i god tid innan klockan hann slå 14.00. Jag måste erkänna att nervositeten envisade sig med göra sig påmind, men inte mer än jag att kunde kontrolla den. Den släppte som tur var lagom till att vi började spela. Jag hade glömt hur otroligt roligt det är att spela badminton! Lätt en sport jag hade kunnat spela någon gång i veckan bara för att det är skoj. På hobbynivå liksom. Jag ska ta tag i det när jag kommer hem från Barcelona, om sisådär drygt tre månader. Wanna join?
Att spela badminton för första gången på några år har dock sitt pris. Smärtans och träningsvärkens pris. Aj, vad hela min högersida värker idag. Bortsett från benen, vilket jag tar som ett tecken på hyffsat vältränade sådana. Men med övre delen är det kört. Värken sprider sig från ryggen, till baksida axel och skulderblad, upp via nacken och ut i hela högerarmen. Aouch, vad det känns, men det är gött att känna att man lever! Framförallt gött att känna att jag har använt muskler jag vanligtvis inte använder speciellt ofta, men det finns ju en gräns för vad som är skönt. Jag har passerat den gränsen med några få millimeter. Imorgon hoppas jag på att kunna backa några millimeter, för att komma på rätt sida om gränsen igen. Nu flummar jag för mycket, förlåt. Change of subject.

I sportens värld har det inte hänt mycket av värde just nu. Eller rättare sagt värt att lägga tankeverksamhet på. Angående Alpina VM i Val d'Isere, som just avslutats, håller jag med TV4Sportens Peppe Eng om att det blev ett dunderfiasko för svensk del. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv. Efter Anjas och de andras floppar har veteranen Johan Brolenius, som aldrig varit på pallen i världscupen, en ypperlig chans att ypprätta den svenska hedern i och med sin andra plats efter första åket i  herrarnas slalomtävling idag. Endast 4 fjuttiga hundradelar efter ledande österrikaren Manfred Pranger. I andra åker var dock Pranger säkerheten själv och ingen lyckades ta guldet ifrån honom. Brolenius var osäkerheten själv och körde ur. Jag lider med dig, Brolle. Måtte du få kliva upp på pallen innan det är för sent. Det är du värd.

Från ett dunderfiasko till ett annat: Färjestad-Frölunda 8-1. Inte okej. Pinsamt. Förödmjukande. Smärtsamt. Förargligt. Bäst att bara glömma, för alla kan ha en dålig dag. Låt oss nu göra det och gå vidare. Vidare mot slutspel. Vidare mot SM-guld.

Söndagens aktiviet = 6 timmars jobb på cafét. Många fikasugna/kaffetörsiga donsöbor ville ha sitt kaffe och sina kakor idag. Idag har jag även fått agera "datanörd" här hemma, återigen. På både pappas och mammas datorer behövde antivirusprogrammen förlängas, utan att behöva betala något. Såklart. Kul att jag, en samhäll/språkare är familjens mest tekniske. Hur ska de klara sig utan mig i tre månader? Bra fråga.

Så här ser förresten min blogg ut, på riktigt! Har förstått att den ser olika ut på olika datorer, vilket är väldigt tråkigt då jag ju har designat den på mitt sätt. Mitt fina sätt... Jag hoppas i mitt hjärta att den ser ut såhär på just din dator...? Jaja, nu vet du åtminstone.

Med ett värkande huvud och seg kropp kände jag mig inte jättepeppad att snöra på mig löparskorna, som jag hade planerat. Trots det tog jag tag i mig själv och begav mig ut i kylan. Det var en frisk och skön kyla som spred sig i hela kroppen och fick musklerna att känna sig piggare på något konstigt sätt. Även huvudvärken försvann nästan direkt och det var väl det jag behövde - frisk luft, efter en slappisdag inomhus. Lättare att ge mig ut blev det också när jag drog på Keane med Spiralling på hög volym i öronen. Det är ganska fantastiskt ändå, att jag är så otroligt beroende av musik när jag tränar. Peppande musik. Resultatframkallande musik. Prestationshöjande musik.

Jag mätte en ny runda idag; runtom min ö plus Slingan. Denna runda vet jag visserligen att den är 6,3 km, så därför skippade jag den extra "omvägen" runt sjöbodarna och bort till Bowlingen och tog istället en snabbare väg hem. Jag trodde att den rundan var ca 5 km, men klockan visade hela 5,95 km när jag tryckte på stopknappen och jag höll ett härligt medeltempo på 5:27 min/km. Det gick lättare och lättare för varje steg kändes det som, men det var dock svårt att hitta flyt på den något isiga Slingan. Det var inte helt ofarligt och det kändes lite som att jag lekte med döden ett tag. Döden är kanske att ta i, men iallafall smärtan. Smärtan som ett brutet ben eller en arm innebär.

Rent konditionsmässigt kände jag inte nämnvärt av att jag blev tappad på en tiondel av mitt blod i måndags, dvs. 4,5 dl. Jag har ju trots allt hällt i mig flera liter vatten de senaste dagarna, eftersom man på så vis kan återställa volymen snabbt. Bildandet av nya blodkroppar och hemoglobin kan man dock inte påskynda, men till min hjälp har jag därför fått järntabletter att knapra i mig i tio dagar, två om dagen. Min medelpuls denna runda på 177 skvallrar dock om att hjärtat nog fick jobba lite mer än vanligt, troligen pga. att jag nyligen delat med mig av mitt B-negativa blod.

Jag älskar slutspurterna på mina löprundor. Speciellt när iPoden känner av att det är dags för spurt och ger mig en extra peppande låt, vilket händer nästan varje gång! Idag spelades Rammsteins Du Hast och jag ökade volymen ännu lite mera. Oj, vad jag sprang. Oj, vad musik är prestantionshöjande.

Keep on runnin', amigos!
XOXO / Oliv.

Här sitter jag  med datorn i knät och ska skriva första inlägget på fyra dagar(!). Bortförklaring; jag har varit på Stena Line-kryssning till Kiel! Pappas tillfälliga förflyttning från Carisma till Germanica gjorde att jag, Elin, Sigrid och mamma blev sugna på att åka med en resa, som vi gjorde när vi var små. Bara fram och tillbaka till Kiel, för att shoppa lite, ta det lugnt och såklart köpa godis i "taxfreen". Visserligen hade jag bestämt mig för inte shoppa något, förutom något sött och ätbart, men så blev det inte riktigt. I Kiel fanns det roliga affärer och VISAkortet drogs några fler gånger än vad som kanske var nödvändigt, men tanke på vår stundande Barcelonaresa. I vilket fall som helst så ångrar jag inga köp, bra det iallafall. Bland annat köpte jag en svart vårjacka på Vero Moda att vara snygg i, därnere i södra Europa. Andra fynd var en Puma body lotion som matchar med min parfym I'm going och ett Pilgrim-armband nedsatt från 359 till 50 kr! Värt.

MRLpasset igår må ha varit en besvikelse, men däremot fruktansvärt träningsvärksframkallande. För mig är det ett tecken på att andra muskler än "bodypumpmusklerna" och "cykelmusklerna" har fått jobba. I detta fall övre rumpmusklerna och vaderna. Även magen känner att den fick sig en omgång. Jag får sällan träningsvärk nuförtiden, troligtvis beroende på en inte allför varierad träning. Därför känns det skönt när jag väl får det. Dock var det inte helt lätt att klättra ner för sängen imorse...
... men jag trotsade träningsvärken och snörade på löpardojjorna! Det ångrar jag inte en sekund, för vädret var underbart och stegen kändes hyffsat lätta. Med en medelhastighet på 5:24 min/km sprang jag 4,5 km, på 24 minuter. Gött flyt och benhinnorna verkar må bättre än på länge.

Denna söndag kunde inte ha spenderats på ett bättre sätt. Bowling är inte alls min favoritsysselsättning, men idag var det riktigt roligt då det faktiskt gick bra. Näst bästa resultatet nångonsin från min sida; 108 poäng på en serie, vilket är bra för att vara mig! Hurraaa. Ett kalaskul söndagsnöje var det minsann, det förnekar jag inte. Vi fortsatte med varsin god pastarätt på Restaurang Söder. Mycket god rökt lax i tomat- och gräddsås, men jag är fortfarande mätt!

Imorgon åker jag, Elin, Sigrid och mamma med pappa till Kiel, tack vare hans tillfälliga förflyttning till Germancia. Om det inte blåser för mycket vill säga. Jag ser fram emot det riktigt mycket, eftersom jag inte har åkt med till Kiel sedan jag var liten. Inte för att Kiel är världens roligaste stad, men det kan vara mysigt att bara knalla runt på Stena Germanica och chilla... och kanske shoppa lite. Men bara lite, för jag måste spara pengar till BARCELONA!

Innan ombordstigning imorgon finns det en chans att jag än en gång för köra min (numera Lindas, jag vet) lunchpump på Backaplan. Någon eller något verkar inte vilja att hon ska komma igång och köra pump själv igen. Skumt värre, men jag klagar inte. Hur det blir får jag reda på imorgon bitti. Hon ska ringa vid kl. 8 och rapportera hur det blir. Träningsväskan är lite halvt packat, och likaså lilla rullväskan till den planerade Tysklandstrippen. Jag lever i ovisshet just nu och det känns lite småjobbigt. Jag är ju trots allt lite utav en planeringsmänniska.

Tre vilodagar är inte okej. Eller jag menar "vilodagar". Jag har ju trots allt jobbat som en tok onsdag, torsdag, fredag. 15,5/12/7 timmar. Alltså inte alls någon vila egentligen. Däremot vila ifrån träning i tre dagar, vilket inte har hänt mig sedan... mycket långt bak i tiden. Men ibland kan kroppen behöva vila och jag vet ju hur mycket jag tränar annars, så ingen panik. Bara lite, för jag mår ju så fantastiskt bra av att träna.  Abstinensen släcktes litegrann idag, efter MRLpasset på City. Passet var dock lite utav en besvikelse. Tråkig koreografi och en instruktör vars headset inte fungerade. Därför var det rätt svårt att hänga med, även om jag kört mycket MRL. Fick inget gött flyt i studsandet, mest pga. koreografin, men också eftersom musiken var alldeles för upp-pitchad. Jaja, alla pass kan väl inte vara lika roliga. Synd det, men nu vet jag ju iallafall vilket MRLpass jag inte ska gå på igen.

Innan passet parkerade jag bilen i Nordstans snordyra parkeringshus (pga. myntbrist) och begav mig sedan till Hemköp för att köpa mig en banan. Där såg jag ingen mindre än Jonas Johnsson, som knallade runt bland hyllorna med sin korg i handen. Självaste #30, som nyligen gjort en tacksam comeback i Frölunda!
Efter att lite försiktigt, av ren nyfikenhet, ha smygit efter honom (nördig som jag är när det gäller sportkändisar), ställde han sig bakom mig i kassan. Jag var sååå nära på att säga några väl valda ord, men fann dem inte just då. Det är lätt att vara efterklok, men jag ångrar att jag inte sa något i stil med gött att du är tillbaka, du behövs verkligen i laget. Kör stenhårt nu och lycka till!
Det hände fler spännande saker i Nordstan idag. "Festivalyran" var i full gång och på scenen just när jag strosade förbi satt Alcazar och blev intervjuade. Andreas Lundstedt svarade entusiastiskt på frågan om Alcazars chanser i Melodifestivalen; åh, jag hoppas att många gillar vår musik lika mycket som vi gör!  Kändistätt i Nordstan idag.

Förresten så har jag precis avnjutit en Marabou Amigo. 100 gram slank ner med oroväckande fart. Men så är den ju gudomlig också. Choklad är nog min last i livet... Jo, det är det. Det har jag konstaterat allför många gånger, men så är det... och jag står för det. Jag älskar choklad.

Mitt tredje officiella cykelpass gick av stapeln idag, på City kl. 11. Endast tre lediga cyklar och alltså en mindre än förra tisdagen - yey! Det går bättre och bättre med cykelinstruerandet och jag känner mig tryggare i mig själv efter bara tre gånger. Det i sin tur känns oerhört kul! Jag är igång med Cykel på allvar, vilket är en av punkterna på min Att göra innan Barcelona-lista. Done! 
När jag ändå var på City-anläggningen passade jag på att gå på mitt första BODYPUMP™-pass på mycket länge. Som deltagare alltså. Det är synd att min tid oftast inte räcker till att gå på andras pump. Det skulle jag behöva göra oftare. Både för att kunna vara lite ego för en gångs skull och bara fokusera på min egen träning och för att kunna utmana mig själv. Som instruktör är ju tekniken alltid nummer ett och därför är det inte alltid det bästa, att våga utmana. Kommer jag klara det eller kommer tekniken att svikta? Jag har exempelvis varit lite för feg med att utmana i rygglåten, men "rädsla" för att inte orka/tappa tekniken. Dagens pass var därför ett ypperligt tillfälle att testa. När passet var slut hade jag utmanat på hela fyra muskelgrupper, vilket var mer än jag tänkt från början! Det blev lite av en personlig Bodypump Challenge; bröst: 10 kg blev 12, rygg: 12 kg blev 14, utfall: 2x2,5 kg blev 2x5 (eftersom 5orna på City faktiskt går att hålla en i varje hand, till skillnad från 5orna på Backaplan) och axlar blev 2x2,5 hela låten istället för att byta till ettor på rotationen. Sammanfattningsvis kan jag säga att jag klarade av att hålla tekniken igenom alla dessa låtar, men det var en ordentlig utmaning. Så gött ändå att känna att yes, jag fixade det och vad stark jag kan vara! Pump handlar ju faktiskt om utmaning. Ingen utmaning, inga resultat.

¡Qué tengáis una buena noche con sueños dulces! Besos / O.