Olivia Möller

Igår hände något mycket märkligt. Så märkligt att jag fortfarande knappt förstår att det faktiskt hände... Så här var det iallafall: Som nyanställd på Sportlife känner jag att jag vill utforska alla anläggningar i Göteborgsområdet, om jag t.ex. tar vikariepass och för att allmänt känna till anläggningarna. Sportlife Frölunda skulle bli gårdagens mål, och eftersom det var ett tag sedan jag körde cykel, såg jag det som ett ypperligt tillfälle att kombinera mitt "studiebesök" med ett pass. Både för att checka läget och för att köra slut mig i cykelsalen. Glad över att ha hittat först entrén, sedan omklädningsrummet och därefter cykelsalen stod jag lugnt och väntade, tillsammans med 24 andra cykelsugna, på att instruktören skulle dyka upp. När klockan visade fem minuter kvar till det att passet skulle börja blev vi otåliga. Instruktören bör vara på plats minst 10 minuter innan ju... vet jag, för det har jag fått lära mig. Receptionstjejen dök upp och beklagade att hon inte hade fått tag på instruktören, som inte heller själv hade tagit kontakt med anläggningen. Snacka om dålig stil och dåligt... allt. Så gör man bara inte, för sådana är reglerna...

... och nu kommer det sjuka. Jag erbjöd mig, efter andras peppande, att köra mitt Cykel 45-pass för de andra 24. Mitt Cykel 45-pass som inte ens är färdigtkoreograferat. Men jag såg det helt enkelt som att ödet ville att jag skulle kastas in i "cykel-instruerandet" innan jag ens har hunnit teama. Så jag kopplade in iPoden, drog på spellistan Cykel 45 på en skön volym och improvisationen var i full gång! Det förflöt förvånansvärt smärtfritt, rent av bra. Efteråt var de andra 24 enormt svettiga och jättenöjda; helt fantastiskt kul att få höra deras vänliga ord efteråt... En av tjejerna sa till och med att detta var ett av de bästa cykel-passen jag har varit på och jag har varit på många... och receptionisten var smått lyrisk av tacksamhet. Vad kan jag säga? Vad sägs om tack så hemskt mycket, bra jobbat du med! Ja.
Helt galet rolig fantastisk underbar impulshandling från min sida, om jag får säga det själv. Det är lika bra att kastas in i det, som någon sa. I agree.

Över till morgondagens, eller faktiskt dagens, resa med destination Teneriffa. Om allt går enligt planerna lyfter planet om knappt 9 timmar och båten går 05.18 härifrån ön. Jag har nyss packat det sista och nu tänkte jag ta farväl här, för två veckors framtid. Kanske kan det finnas tillgång till dator på vårt fyrstjärniga-plus-hotell, så ni kanske inte alls blir av med mig så lätt... Chansen är stor att datorer existerar där, på Teneriffa. Det märker ni nog. Isåfall i form av en live-rapport inom 14 dagar.
Åh, vad jag ska passa på att snacka spanska förrsten! Detta blir ett perfekt tillfälle att öva inför kommande Barcelona-vistelse. Eller nä... många perfekta tillfällen.
¡Qué tengáis unas buenas días en Suecia! Hasta la vista, baby... Abrazos / Señorita Olivia

Idag har jag och mina två år yngre syster, Elin, varit på en härlig långpromenad till Styrsö. Vi kände att vi behövde frisk luft, så vi snörade på löparskorna och begav oss ut med raska steg. För omväxlings skull var skönt med en lite mindre intensiv form av träning, efter allt pumpande senaste veckorna. Det behövde min något stela kropp...
Under tiden vi gick pratade vi mestadels om vår stundande "lyx-resa" till Teneriffa. Vi fantiserade oss bort till solen och värmen, vilket  för en stund fick oss att glömma bort blåsten som ofta härjar här i skärgården. Jag tror inte att jag har förstått det ännu, att vi på söndag åker på en två veckor lång semester. Till ett fyrstjärningt-plus-hotell, dessutom med All Inclusive! Helt fanstastiskt givmild är hon, vår älskade mormor, som betalar detta kalasande för 11 personer i 14 dagar. Mina 10 älskade, som hon kallar oss; vår familj och mosters familj.

Oj, nu piper det borta i köket och Elins banankaka vill ut ur ugnen! Dags att smeta på nougaten! MUMS.

Nu har jag teamat fyra gånger och är fit for fight att köra Bodypump™-pass helt själv! Yeah. Fast ska jag vara ärlig känner jag mig inte helt bekväm i tanken på att köra hela passet helt ensam. Det är nog ny-i-instruktörsrollen-nervositet. Därför känns det underbart att få hinna med att teama några extragånger innan the moment of truth, så att säga. Exempelvis ska jag teama med en tjej på onsdag, från samma BP-utbildning som jag och som därmed är ungefär på samma nivå som jag själv. Det känns tryggt... och roligt!

Annars blev helgen rolig. Närmare bestämt lördagskvällen. Simon skulle återigen ha lite mingel hemma hos sig, men min älskade vän Sarah och jag började kvällen på PC. Lite prat, fniss och var sitt par snabba drinkar senare klev vi på 60-bussen mot Simons place. Där var redan Simon och John i full gång med att... ja, dricka öl och lyssna på... nu höll jag nästan automatiskt på att skriva kass partymusik (no offense, Simon), men det var ju faktiskt allas vår älskade Gavins röst som sprudlade ut högtalarna, från YouTube, och mitt redan underbara humör blev inte sämre. Ändå kände jag mig manad att åtgärda musiken, för vem orkar springa fram och tillbaka till datorn och dels tänka ut, dels knappa in namnet på nästa tänkbara låt på YouTube? Inte jag, som sagt. Jag kopplade in iPoden, satte på den relativt nykomponerade spellistan Party och stämning var på topp! Simon, John, Sarah och jag sysselsatte oss sedan med att roa oss åt en bok; Svarens bok, eller något i den stilen. Ställ en fråga, klappa boken litegrann och öppna den på lämpligt ställe och vipps så har du ett svar som är skrämmande passande till din fråga. Nu kommer jag inte ihåg exakt vilka frågor vi ställde, men en fråga var iallafall Kommer vi att få en lyckad kväll? Svar: Naturligtvis... och tjena, hur lyckad blev den inte? Helt enkelt jättelyckad.

Innan denna kvälls begynnelse hade Sarah och jag lovat varandra dyrt och heligt att inte sätta våra fötter på Bryggeriet en gång till. Men oj, vad det löftet bröts efter att Simon tittat på oss med helt ärlig blick (efter att vi i kön praktiskt taget vänt på klacken mot Boulevard(!)) och sagt att ni måste stanna och jag lovar att se till att ni får det roligt! Tur att vi lyssnade på Simon, eller hur Sarah? Eller hur, Simon??
För om vi inte hade följt med in hade vi gått miste om fantastisk dans, många härliga människor i form av Simon, John, Simons Coop-vänner och Coop-vännernas vänner... och inte minst pusskalaset! För vilket pusskalas det blev, mitt påhitt. Pussen gick från mig till Simon, från Simon till Sarah, från Sarah till John och från John tillbaka till mig. Sedan runt, runt, runt. Om och om och om igen, med byte av håll emellanåt. Glädjen och värmen som detta lilla påhitt förde med sig sitter kvar än. Alla behöver vi närhet och kärlek, var så säkra mina vänner.

Tillägnad mina, dina och varandras vänner: http://www.youtube.com/watch?v=1T3ClfEca-I.

Det enda jag har på hjärtat idag är att dela med mig av en track. Jag hörde den i slutet av fjärde avsnittet i sjätte säsongen av One Tree Hill. Kan det vara Chris Cornell? Tänkte jag och mycket riktigt så är det han. Denna 44-årige rockare har en helskön röst om ni frågar mig. Kanske vet några, inte minst my little sis', att jag har en viss kärlek till den typen av sångare, vilket hon inte alls kan förstå. Hon mer eller mindre avskyr dem. Vi skiljer oss på många punkter, hon och jag. Men jag älskar henne ändå såklart!
Tillbaka till de där sångrösterna jag diggar så mycket... Chris Daughtry, Alex Band (The Calling), Chad Kroeger (Nickelback), Takida och inte minst Chris Cornell. Nu förstår ni nog vilken genre jag är ute efter att beskriva. Inte? Lyssna.
Just det, låten var det ja... Den har ett annorlunda sound för att vara Chris Cornell. Timbaland? Tänkte jag och mycket riktigt så verkar det som att Timbaland är delaktig i nya skivan, som den här underbara låten kommer ifrån; Scream.

Nu har jag äntligen fått börja teama! Teama, frågetecken. Meaning att jag har börjat instruera i Body Pump™, men tillsammans med en annan instruktör till att börja med. Vi kör alltså passet två stycken. Närmare bestämt så invigde jag instruktörsvästen igår, 16.15 på Sportlife Almedal, med Marie. Det var jätteroligt, men visst, jag erkänner att det hela inte förflöt helt perfekt... Jag hade ju planerat att säga det och det och det, där och där under de låtar jag körde, men glömde visst bort att säga en del saker. Ojoj. Ett kanonjobb, tyckte visserligen Marie att jag gjorde, även om jag själv inte tyckte att det var mer än godkänt, för godkänt var det ju såklart...
... men som Maja (tjejen jag teamade med idag, 11.30 på Backaplan) sa; du får inte vara så hårt mot dig själv såhär i början, Olivia. Hon har rätt, det känner jag. Det är bara onödigt att tro att allt ska gå som en dans på rosor från och med första passet, för det gör det aldrig. Inte för någon. Det är för mycket begärt av mig själv. Maja hade fler bra saker att säga efter dagens pass, nämligen att jag var jätteduktig, att det här kommer bli så bra för dig och att man utvecklas otroligt snabbt i början av sitt instruktörsjobb. Jag tror att hon har rätt i det med, eftersom jag redan nu har fått erfara det. Igår gick det bra. Idag gick det bättre. Kanske går det då bäst nästa gång. Espero que sí.

Tidigare idag gick jag runt och funderade på något vettigt att skriva om här. Då insåg jag att det var fel av mig... Blogga känns ju för mig helt onödigt om jag måste tänka så att det knakar för att komma på något som betyder något. Blogga vill jag göra för att rensa och dela med mig av mina mer eller mindre överflödiga tankar. Överflödiga tankar behöver man inte tvinga fram, det är ju en sak som är... logisk. Därför slutade jag fundera. Sedan kom jag på det.
Idag vill jag dela med mig av en sångtext jag kom på för mååånga år sedan. Jag har ingen aning om varför jag mindes den sången just idag, men jag tror bestämt att orden föddes i duschen. Det gjorde melodin också för den delen, vilken dock är svår att framföra nu och här. Här är iallafall texten. Den faller inte under kategorin sport, inte livet och inte vänner. Dess rätta kategorifack är och allt som betyder något.

I love you, you love me, we love each other
I love you, you love me, we love each other

You look at me and I look at you
You're holding me in your arms
You look at me and look at you
You're holding me in your arms

Fånigt, barnsligt, utan mening? Kanske. Eller kanske bara vacker i sin enkelhet... Ja, eftersom den betyder mycket för just mig och eftersom det ofta inte behövs mycket mer än så för att uttrycka hur man känner. Eller vad man längtar efter.
Kom ihåg, du betyder något. / O.

Idag gjorde jag comeback på spinning-cykeln, efter hela tre(!) veckors uppehåll. Fråga mig inte varför, det bara blev så helt enkelt. Har ju haft fullt upp med Body Pump™-practice! I vilket fall som helst så körde jag Cykel 30 + Core, på City-anläggningen. Det var grymt skön träning! Jobbigt som stryk, med tanke på frånvaro från cykeln och för att inte tala om från Coren... Jag lovar att man blir starkare när man tränar Core (bålstabilitet; mage+rygg), men då är det ju ett plus om man fortsätter och inte slutar efter ett halvår. Bara ett tips. Men nu är jag igång igen och så dålig var jag faktiskt inte, som ni kanske fick en antydan om nyss. Bålstabiliteten förbättras nämnvärt när vi tränar BP, om vi kommer ihåg stark mage. En erfaren bodypumpare vet att "korsetten" ska sitta hårt fastspänd under hela passet... Så tro mig när jag säger att magen har fått sin träning även om jag sumpade Coren ett tag. Body Pump™ is the s... martest training ever!
Förresten så har jag som instruktör numera den otroligt fantastiska förmånen att få träna gratis på alla anläggningar! Awesome. I och för sig med ett litet undantag för Exclusive, bl.a. eftersom det är 25-årsgräns där. Men jag gråter inte för det! Jag har ju fått spendera hela sex dagar där; först cykel- sedan BP-utbildning. Det får väl räcka fram tills min 25-årsdag, haha...

Annars blev ju lördagen en ganska intressant historia. Först och främst vill jag tacka Simon, som ordnade förfest hemma hos sig i Lunden och inte minst lät mig sova där! Helt ensam i hans gigantiska, nybäddade säng! Den var jätteskööön :)
Kvällen började bra, för vi hade jättekul på förfesten! Grymt kul att träffa så många vänner. Tråkigt bara att när vi väl kom in till stan så splittrades gänget och jag själv + x antal av de andra hamnade på Bryggeriet. Jag kan nu konstatera att jag inte tycker om det stället. Studentfesten i all ära, men i lördags var det ingen höjdare, men whatever...  Nu ser jag istället fram emot att ha riktigt, riktigt roligt nästa gång jag får dansa loss med vännerna.

Jag skulle faktiskt kunna ge er en dagens Track när jag ändå är i farten här i bloggen. Jo, det ska jag göra. Det får bli en av, min älskade, Gavin DeGraw's underbara låtar från nyaste platten; I Have You To Thank. Titeln tillägnar jag Simon.

Skulle tippa på att en så säker bilkörning som möjligt imorgon kräver att jag går och lägger mig nu. ... and that's what she did. Sleep tight!

Äntligen har jag blivit en del av Sportlife-familjen! I torsdags träffade jag Inger, en fantastisk, glad och positiv tjej, och fick skriva på anställningskontrakt. Så nu är det alltså fritt fram att börja teama, vilket jag kanske ska göra redan på söndag kl 16.15 på Almedal-anläggningen, med Marie. Efter att ha varit tveksam till detta, fick Inger mig på andra tankar när hon föreslog att jag bara kör två låtar och skuggar på resten. Bra idé tyckte jag. Ni anar inte hur laddad jag är.

Jag har fått en instruktörsväst också. Den är man skyldig att använda innan och efter passet, dvs. när man knallar runt på anläggningen. Syfte? Medlemmarna vet vem de ska fråga om de undrar över eller behöver hjälp med något. Sen är den ju snygg också.
Sannolikheten att jag får fasta pass denna terminen var fram tills i torsdags väldigt liten, den existerade knappt. Vinden verkar dock ha vänt. Inger har nämligen ett BP-pass på Backaplan, måndagar 11.30, som hon vill "bli av med", då hon som gruppträningskoordinator, diverse instruktör m.m., har fullt upp ändå. Vi två teamar tre gånger och jag teamar med Marie några gånger. Lyckat resultat och jag har skaffat mig ett fast pass! Åtminstone i tre månader framöver, då jag prövar mina spanska vingar i Barcelona. Det här kommer att bli en underbar början på mitt "nya liv". Can you feel it? Oh yeah!

Awesome how things can seem so meant to be. Natti / O.